Nobelpriserna har delats ut. Under pompa och ståt, såklart. Alla har säkert duktigt förtjänat sina priser, jag är inte vidare insatt i hurvida kemipriset är berättigat på grund av forskningen om ribosomers struktur och funktion, men det är säkert jättefint. Jag anser, utan att vara insatt i varesig kemi- eller fysikforskning, att alla förtjänar sina pris efter envist arbetande. Alla utom en. Fredspristagaren. Barack Obama. USA:s president.

Barack Obama får sitt pris alldeles för tidigt. Han har precis tagit på sig rollen som USA:s president och är inte värd sitt pris. Ännu. Jag tror säkert att han kunde varit rätt person för att under fina former tagit emot Nobels fredspris i Oslo om några år. När han hunnit jobba sig dit. För ännu har han inte gjort speciellt mycket för att förtjäna det. Jag har hört sägas att han får priset som en morot. En spark i de bakre regionerna för att uträtta saker som gör att han liksom i efterhand ska förtjäna priset. Att han nu har det här att leva upp till. Nobels fredspris. Har förvandlats till en morot. För presidenten för ett av världens mäktigaste länder. Ehem?!

Barack Obama anlände dock till Oslo. Och tog emot priset. Tack och bock och han höll sedan ett tal om att han egentligen inte förtjänar priset (bifalles) och om universella mänskliga rättigheter och om att, för att använda Dagens Nyheters ord, ”krig både kan vara nödvändiga och moraliskt riktiga”. Jahapp.

Vad varesig Barack Obama, eller de som utsett honom till pristagare, tänkte på här var nog att samtidigt som Obama höll sitt tacktal dog hundratals människor till följd av krigens fortgång. Människor förlorar familjemedlemmar, kroppsdelar, minnen. Samtidigt som Barack Obama tackar för Nobels fredspris landar nya trupper från USA i Afghanistan.

Dagens Nyheter delar undertecknads åsikter idag. Det glädjer mig:
DN: http://www.dn.se/opinion/huvudledare/ratt-tal-pa-fel-plats-1.1011966