Det måste varit plågsamt för Socialdemokraterna att beskåda Miljöpartiets arbete med att hitta sina två nya språkrörskandidater. Kontrasterna är milsvida. MP:s arbete för att ta fram kandidater har varit öppet, med vilja från alla kandidater och med avsikt att kongressen ska ha valmöjligheter. Jämför det med S arbete för att plocka fram Juholt, och vad ser ni?
.
Det må vara så att man gärna tror att det är kutym att välja valberedningens förslag till partiledare, men Miljöpartiet tänker annorlunda. Nytt. I Miljöpartiet verkar valberedningens förslag fasktiskt vara just ett förslag. Vilka som sedan bli valda till språkrör är faktiskt upp till medlemmarna på kongressen. Igår utsågs Gustav Fridolin och Åsa Romson till valberedningens förslag till nya språkrör för Miljöpartiet, ett väntat val och ett inte fullt så väntat. Valet av Fridolin förvånar nog ingen, precis som SvD skriver idag så "Fridolin har ett massivt stöd som gränsar till ikonstatus i partiet". Svenska Dagbladets skribent funderar sedan vidare på om Fridolin kommer klara det här, att följa i den populära Maria Wetterstrands fotspår och bli den toppman man önskar. Skribenten menar att Fridolins stora stöd i partiet medför "Risken att man gör människor besvikna är alltid större när förväntningarna ligger skyhögt." Visst finns stora förväntningar på Fridolin, men att han ska bli Maria Wetterstrand är det ingen som sagt. Gustav Fridolin har visat att han är ett namn att räkna med, och jag tror att det är få som kommer bli besvikna på hans arbete. Om han nu blir vald, för i valfrihetens namn så finns det fler kandidater att välja mellan för kongressen i maj.
.
Aningen mindre tippat var valet av Åsa Romson som Fridolins parhäst. Romson var en av flera kandidater till platsen som förslag till kvinnligt språkrör och utmanades främst av Mikaela Valtersson. Saken är dock den, att eftersom Miljöpartiet är ett parti som faktiskt väljer sina språkrör så kan varesig Fridolin eller Romson andas ut än, för än är de inte valda. Under kongressen den 20-22 maj väljs Miljöpartiets språkrör. Jag skulle bli rysligt förvånad om Fridolin inte fick den manliga posten, men Romson har en stark utmanare i Valtersson.
Håkan Juholts särbo är fälld för bedrägeri. Jag kan inte se hur det skulle vara dåligt för Håkan himself, men bedrägerier är ingenting vi tycker om. Det är hans sambo som pysslat med det här fifflet, utan hans vetskap, och inte han själv. Alltså: låt det vara. Hon är dömd och snipp snapp slut så borde den historien vara över. Har man avtjänat sitt straff så har man. Det hade varit en annan sak om det varit Håkan Juholt som genomfört de här bedrägerierna, men nu är det inte det. Punkt slut. Det pratas om att Juholt borde ha informerat valberedningen och blabla, men vad spelar det för roll egentligen? Han har inte gjort något fel, så varför skulle det påverka hans trovärdighet? För faktiskt, hur intresserade är vi av Håkan Juholts käraste egentligen?
.
Så har vi nyheten som jag inte kan specificera:
Regeringen föreslår till riksdagen att vi ska skicka Gripenplan till Libyen. Planen ska användas för att upprätthålla flygförbynszonen, och inte för att attackera markmål. Det här är nog bra, tror jag. Vi måste liksom hjälpa till i den här katastrof-kampen. Jag är helt emot våld av alla de slag, men Khadaffi måste bort. Så enkelt är det.
.
Den goda nyheten:
Åsa Romson och Gustaf Fridolin föreslås om språkrörskandidater för Miljöpartiet! Kunde inte bli bättre, om någon undrar vad min åsikt till det hela är.
Måndag förmiddag. Juholts första dag på jobbet. Nytt kontor månne? Ny, ergonomiskt riktig, kontorsstol? Höj och sänkbart skrivbord med utsikt över Stockholms bästa sida? Kan tro det. Under vad som verkade vara närmast rockkonsert liknande stämning under kongressen är Håkan Juholt nu Socialdemokraternas nye partiledare. Grattis, får vi väl säga. Antar jag. Frågan är om grattishälsningen ska riktas till Juholt personligen eller till Socialdemokraterna??
Han skämtar och skrattar glatt, verkar inte ha några problem att vare sig ta plats eller att vara i rampljuset. Jättefint med en glad gubbe, men han säger bara saker som vi redan hört. Jag efterlyste den där visionen, framåtandan och gaspedalen som Sossarna behöver, men har den kommit hittills? Juholt verkan inte vara på jakt efter förnyelse, snarare tvärtom näst intill. Att gå kvar i gamla hjulspår fungerar inte. Samhället går framåt, och politiken måste följa med, eller helst ligga ett halvt steg före, för att få väljarna med sig. Vi behöver visioner, inte gammal skåpmat som vi redan gått igenom. Juholt har gjort ganska tydligt att han är trött på ropen om förnyelse. Han nämnder de klassiska uttrycken om solidaritet och jämlikhet, som visserligen är både fina och viktiga och tilltalar de redan frälsta Socialdemokraterna, men som knappast får med sig den stora massan. Vi har liksom hört det förr. Frågorna som vi vill ha svar på nu är arbetslöshet, A-kassa och friskolor. Vart vill han ta sitt parti i frågor om vården och skatter? TÄNK, Juholt, tänk framåt!
Juholt passade på att bjuda upp till dans om pensionsystemet med LO, TCO och Saco för att göra en översyn av systemet. Nu tackar emellertid TCO och Saco nej till att utgöra Juholts danspartner i det hela och den alldeles färska partiledaren låtsas som att det inte alls var vad han menade heller. Nä nä.
Så, grattis till er nya partiledare Socialdemokraterna! Eller, är det Juholt jag ska gratulera till nya jobbet? Det känns nämligen som två vitt skilda saker, och jag vet inte vem jag ska gratulera riktigt...
Nya siffror från väjarbarometern DN/Synovate idag. MP ökar mest av alla riksdagspartier med 1.7 % sedan februari, och gått från valresultatet 7.3 till dagens siffror på 9.7. Moderaterna är de som backar mest med -1.8%.
Alliansen leder fortfarande över de röd/gröna, även om skillnaden jämnas ut allt mer. Dock finns ett litet problem, dagens siffror meddelar att Kristdemokraterna ligger riktigt risigt till. I den här mars-mätningen får KD enbart 3.2 %, vilket är en ytterligare minskning med 0.7% sedan februari, och partiet har inte haft mer än fyra procent vid någon mätning efter höstens val. Så, om vi plockade bort KD så skulle det bli i princip jämt mellan blocken.
Socialdemokraterna kan inte känna av någon Juholt-effekt ännu. Partiet ligger kvar runt sina 30 %.
.
I övrigt kan vi bara fundera lite på Anders Borgs jobb. Han ska enligt uppgift medverka i programmet "Efter tio" i TV4 idag, fredag, och ska då (enligt Aftonbladet) meddela att han inte tycker sig ha ett roligt jobb, utan att det enbart är en plikt och ett ansvar. "För mig skulle den dagen då jag slutar som finansminister vara en av de bästa i mitt liv, säger han". EHM..!?!!? Är det så att han verkligen känner så, är det då en bra inställning? Jag känner, rent instinktivt, att det är fint om våra toppolitiker brinner för sitt jobb, tycker de pysslar med något roligt och har viljan för det. Det ger liksom, rätt signaler, eller?!
Efter den här ledartexten signerad Erik Helmerson, så är han lite av min nya favorit. Idag har han, med hjälp av viss fotbollsreferering, en analys över Juholts närmaste framtid.
.
Så väjs han väl då snart, Håkan Juholt, till Socialdemokraternas nya partiledare. Han håller sitt ”Hej, det här är jag och tack och hurra”-tal, är karismatisk bakom ansiktsbehåringen (okej, jag vet att det är uttjatat…) och får säkert såväl blommor som varma applåder. Så långt, allt väl. Sen vissnar blomsterkvasten och det blir måndag igen. Vardag. Vardag och med den kommer Juholts verkliga jobb, och hans stora utmaning. Han ska då, med start på måndag morgon, börja arbetet med att ena landets socialdemokrater. Han ska, som Helmerson skriver, ”ena ett parti vars potentiella sympatisörer består av gruvarbetare i Grängesberg, queerfeminister på universiteten, klassresande pensionärer i hela landet och, inte minst, de urbana medelklassväljarna.”. Vi önskar honom lycka till, får han med sig den fantastiska gruppen ”medelklassväljarna” så är han på god väg.
.
Då är ju bara frågan, har han någon plan? Hur ska han få med sig väljarna på sitt lilla tåg? Juholt har sagt sig ogilla Twitter men ha en förkärlek för försvaret och kärnkraft, och enligt tidningen Fokus ville mannen spara pengar i Kalmar genom att inte verkställa planen om att datorisera kommunhuset. Kan vi kalla honom framåtgående? Visionär?! Knappast. Men oavsett budskap så räcker inte ord och löften för Socialdemokraterna, Juholt måste lyckas med konststycket att täcka in alla deras spretiga väljargrupper och det görs inte med ett budskap. ”Nej, Juholt måste övertyga väljarna om att han är framtiden”, precis som Helmerson uttrycker saken idag. Han måste få sitt tåg att bli ett x2000, helt enkelt. Vart Juholts tåg sen går, det vet ingen riktigt ännu, men ska han lyckas med sin nya och stora uppgift så måste han gasa, och fånga med sig väljarna och medlemmarna i en rasande hastighet.
.
Helmerson avslutar glatt: "Gustav Fridolin är 27 år, Miljöpartiets näste manlige språkrör – och visionär."
Nog för att Socialdemokraterna behöver förnya sig, jag säger ingenting annat, men att kicka all erfarenhet ur partitoppen?
Eller rättare sagt: att djupfrysa hela (S)?!
Nu ska Thomas Östros, efter valberedningens påtryckning, lämna sin plats i partiets mäktiga verkställande utskott. Man djupfryser helt enkelt Socialdemokraterna, fast man nog inte förstår det själva. Socialdemokraternas nuvarande kommunikationschef, Karin Pettersson, menar att det inte är konstigt att bygga om lite i partiet (läs: kicka Östros). Dagens Nyheters ledarskribent återger Pettersson så att ”Partiet vill göra sig av med arvet efter Sahlin och det är, menar Pettersson, 'vettigt att Juholt får bygga ett nytt lag'”. Visst, ny lagkapten – nytt lag. Men han har påbörjat ett vingligt bygge. Hur smart är det egentligen att slänga ut två personer i partitoppen med statsrådserfarenhet och ersätta dem med två personer utan erfarenhet (Mikael Damberg och Veronica Palm)? Man rensar i Socialdemokraterna, ansar och påtar. Alla som lutar sig aningen åt höger grävs bort och ersätts av nya vänsterplantor. Fint ska det vara. Eller är det så att Juholt vill rensa bort dem som han ser som konkurrenter? De som är mer kända och som har mer erfarenhet än han själv..?
Svenska Dagbladet gör analysen: ”Det bådar illa för Socialdemokratin. En rörelse där Thomas Östros anses vara för färgstark mår nog inte riktigt bra.”
Som en överraskning så skriver DN om Fukushima idag, och SvD om Gaddafi. Det är liksom det, och ingenting annat, att prata om dagar som idag. Så, vi pratar vidare om Libyen:
Omvärlden har nu, finally, gått in i Libyen. Det tog sin lilla tid, men nu så. Risken för angrepp på civila är självklart stor, och inte alls bra, men Gaddafi måste bort. Nu. Svenska Dagbladet skriver att "Man kan förstås tyckaatt agerandet har varit alltför tövande, men det goda med senfärdighetens är trots allt att det ingripande som nu äger rum har sanktionerats av FN:s säkerhetsråd och fått försiktigt men dock stöd från Arabförbundet. Qatar deltar aktivt i insatserna, Turkiet är tydligt med att Gaddafi måste bort. Väntan har haft ett pris, men den kommer att spela stor roll såväl för själva insatsen som för dess efterspel och långsiktiga konsekvenser."
Ledaren fortsätter "FN-resolutionen ger inget carte blanche till de allierade länderna. Den syftar till vapenvila och skydd för civilbefolkningen. Man kan (och vill) inte invadera, men man kan inte heller blåsa av operationerna efter de första dagarnas insatser. Nu väntar en mycket mer krävande tid för de allierade, under vilken det gäller att försvaga diktaturen utan att mängder av människoliv går till spillo. Gaddafi, å sin sida, tycks inriktad på att trappa upp situationen genom att dela ut mängder av vapen."
Det är lite av en så kallad svår balansgång som nu har inletts: störta Mr Gaddafi men ta inte livet av civilbefolkningen under tiden. Gubben måste bort, men att attackera ett helt land är drastiskt (men i det här fallet antagligen det enda möjliga). "Det FN-sanktionerade anfallet mot Libyen är den sämsta taktik mot Gaddafi som man kan tänka sig. Bortsett från alla andra." är SvD:s ledares avslutning på det hela. Sant. Det är ett dåligt alternativ, men det är bättre än övriga.
.
Och, just det, SVERIGE! Vad gör vi? Skriver spaltmeter efter spaltmeter med information och kritik mot såväl Gaddafigubben som mot att ingen gör någonting medan Libyen brakar samman allt mer. Allas vår Carl Bildt skriver på sin blogg att "Alldeles självklart kommer också Sverige att stödja genomförandet av resolutionen på det sätt och med de resurser som vi är bäst på". Frågorna är då bara: När? (det är liksom NU det är kris) och Hur? (det är läge att lägga upp en plan, typ..igår...).
Hanne Kjöller skriver i dagens DN debatt om att slå tillbaka. Och att det kanske inte är ett så dåligt val, trots allt…
”Barn, och kanske i viss mån även vuxna, som mobbar eller slår gör det för att det egentligen är synd om dem. Sådana ska man krama och prata med.” Det är en åsikt som jag tror är ganska vedertagen och väldigt, väldigt skev och fel. Vi kan förstå och förklara att våld är fel och att de här människorna antagligen slår beror på bakomliggande faktorer, men det är inte det samma som att vi ska förlåta. Vi kan inte se förövaren, dvs den som slår, som ett offer. Att se förövaren som ett offer är enkelt, vi slipper känslan av skuld och påförande av skuld, men det är inte okej. Alla måste ansvara för sina handlingar! Att en person, exempelvis, haft det svårt hemma gör det inte okej att slå. Mycket enkelt. Alla ansvarar för sina handlingar, och alla har valet att låta bli att slå.
Man ursäktar allt för ofta ett sånt här beteende och tycker synd om förövaren. Men frågan är om det verkligen är ett gott bemötande? Nej, att ömka den här individen är att svika honom. Att ta ifrån en människa ansvaret för sina handlingar är att nedvärdera honom, men att klandra en människa för ett felaktigt beteende är att betrakta honom som en människa med förmågan att ta ansvar. Lika fel som det är att slå, lika fel är det att inte förklara och markera att det är fel, och lika viktigt är det att förstå bakgrunden till beteendet och hjälpa individen förändra det.
Frågan som Kjöller ställer sig är dock om det inte är så att vi egentligen borde slå tillbaka lite oftare. Hon tror att våld visst löser vissa problem och ”att våld aldrig skulle lösa någonting är helt enkelt inte sant”. Hon menar att ”två kriterier måste finnas för att någon ska kunna mobba, slå eller förtrycka andra. Dels viljan att göra det, dels en maktobalans som möjliggör det. I just den delen är det inget som skiljer den mobbande skolpojken/…/ från, låt säga, Muammar Khaddafi. Men Khaddafi är det ingen som säger att man ska krama eller tala till rätta”. Den tanken ses som skrattretande, här är det principen om att ”ont ska med ont förgöras” som gäller. Men hur gör vi i skolan då? Där många unga genomlider ”lågstadiet som slagpåsar, krockkuddar eller bänkkamrater till trakasserande och/eller våldsamma pojkar som det på något sätt är så synd om att man inte kan kräva något av dem”. Ska vi krama de här bråkstökiga pojkarna då, för att det är synd om dem?! Nej, så tusan heller att vi varesig ska tycka synd om dem för att de slår eller förlåta dem för det. Det får liksom vara slut på det eviga förlåtandet. Vi kan försöka förstå och hjälpa dem om de har problem, men vi måste sluta förlåta.
Jag anser inte att slå tillbaka är en lösning, men jag anser att vi måste sluta förlåta utan eftertanke! Alla ansvarar för sina handlingar, alla har ett val, och vi kan inte förlåta felaktiga beteenden hur som helst. Vi bör försöka förklara och förstå, men vi måste sluta förlåta!
Ibland oroar vi oss för klimatet, men sen förtränger vi det. Så kommer det en katastrof, och vi får tänka lite igen. ”Några snuddar vid de civilisationskritiska insikterna och frågar sig vad det är för slags energislukande civilisation vi byggt åt oss själva. Ja, vad ska man tänka om en civilisation - den japanska är i denna mening också vår - som är beredd att ta sådana risker för att försäkra sig om de enorma mängder energi som den industrikapitalistiska civilisationen kräver?” är Dalademokratens analys. Och ja, vad mer kan vi säga?
Ingen vet riktigt hur stor olyckan vid kärnkraftsverket Fukushima i Japan är. Explosioner har skett i tre reaktorer och en brand har uppstått i en fjärde, det är kraftigt förhöjda strålningsnivåer och 200 000 personer är evakuerade från området. Franska och Amerikanska myndigheter räknar olyckan som en sexa på en sjugradig skala. På den skalan var Tjernobylolyckan en sjua. Kan inte omvärlden bara se det här? Ta in det och komma ihåg det, tänka över det och ta hänsyn till vad det är som händer och vad det är vi gör med världen egentligen.
Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand skrev igår i Svenska Dagbladet att ”Människans ständiga dilemma att prioritera mellan det kortsiktiga och det långsiktiga har återigen kommit i fokus. Det finns få saker som ställer detta dilemma på sin spets så tydligt som just frågan om kärnkraftens vara eller icke vara. En verksamhet med låg risk för olyckor, men där olyckor kan få enorma konsekvenser om de väl inträffar. /…/ I Sverige har vi hittils valt att fokusera på den första delen - den låga risken för olyckor. Tio nya reaktorer ska tillåtas och göra Sverige beroende av kärnkraft i minst 75 år till. /.../ Sverige är bland de länder som har mest kärnkraftsel per person i hela världen. /.../ Detta trots att vi är ett av det länder i världen som har bäst förutsättningar att bygga vårt energisystem på förnybar energi."
Hur låter det egentligen? Vi har de bästa förutsättningarna att satsa på förnybar energi, och så bygger vi ut kärnkraften! Maria fortsätter ”Tysklands förbundskansler Angela Merkel säger att olyckan i Japan visar att något vi trodde var omöjligt faktiskt kan inträffa och att det inte bara går att fortsätta som om ingenting har hänt. I Sverige har regeringen bestämt att vi ska fortsätta som om ingenting hänt.”
Det är pinsamt, och rysligt korkat. Rysligt, i dubbel bemärkelse.
-
DN:s ledare är idag på gränsen till...ja, ingenting. Pinsam. Skribenten kan ju, om han så vill, ta första bästa plan till Japan och hjälpa till med restaureringsarbetet i närheten av kärnkraftverken eftersom strålningen inte alls skrämmer honom eller verkar vara det minsta farlig. Kanske är det så att man ska släppa barndomens serievärld som ledarskribent på DN och börja fundera på vad som händer om/när samma sak som just nu händer i Japan sker på Forsmark.
Konstaterat faktum: Trots att den svenska vården är gemensamt finansierad så erbjuds inte en jämlik vård. Förklaringar som gles befolkning medför självklart att det inte kan stå specialistsjukhus i varenda by och därmed blir det skillnader i vården som inte är så mycket att göra någonting åt, det är svårt att ha kvalificerad specialvård med få patienter. Men de skillnader som beror på landstings vilja, eller icke-vilja snarare, känns mycket tveksamma.
DN rapporterade igår om hur vissa landsting helt enkelt inte verkar vilja betala för den mycket bättre, och dyrare, medicinen Herceptin för vissa bröstcancersjuka. Vissa landsting hit och vissa landsting dit, det är helt absurt att vi ska spela rysk roulette om överlevnadschanserna som kommer med den bättre medicinen.
Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm menar att det är så det är och punkt slut med det. Han säger till DN att "man säkert skulle ha sett motsvarande regionala skillnader om man granskat andra dyra läkemedel". Han menar att skillnaderna mellan länen helt enkelt beror på prioriteringar. Låt mig då bara fråga, hur kommer det sig att det är just medicin mot bröstcancer som är bortprioriterad på flertalet ställen? För att bara hälften att befolkningen råkar ha bröst? Eller att den halvan råkar vara just kvinnor? Låt oss hoppas att det inte är därför, utan för att man drog lott om vilken medicin man skulle bortprioritera för bättre överlevnadschanser, och att det tyvärr, tyvärr, råkade bli den mot just bröstcancer. Låt oss hoppas att det var så det gick till.
Vården måste göra prioriteringar, annat vore för bra för att vara sant. Men det råkar ju vara så i ganska många fall att satsningarna verkar ligga på dem som är sådär lagom sjuka, eller på avgiftsfri barnsjukvård, och mindre på dem som är som sjukast eller har de mest kostsamma behoven. Men hur går egentligen den lilla ekvationen om mindre satsning på dem som är i störst behov av vård ihop? Förklaring, någon? För att de som redan är jättesjuka ändå snart ska dö? Är inte det en grym prioritering så säg?! För hur mycket får ett räddat liv kosta?
Den här lilla informationen om landstings prioriteringar, eller låt mig för all del fortsätta kalla det icke-prioriteringar, måste spridas för att väljarna ska kunna göra val som leder till bra vård. "Och vem tror att de 400 kvinnor per år som landstingen inte velat kosta på Herceptin har blivit informerade om att det finns en bättre behandling men att de tyvärr inte kommer att få den?" är DN:s lilla avslutning på det hela. Och det kan man ju fundera på. Risken att dö får inte bero på informationsluckor.
För ta mig tusan, rättvisepanik är ordet och idag har denne Helmerson gjort min dag. Tack.
.
På kvinnodagen förra veckan ville ett fritids på Gotland uppmärksamma orättvisorna mellan könen och serverade semlor till flickorna vid mellanmålet, medan pojkarna som vanligt fick knäckebröd. När man som förälder sedan hämtar en sur son framåt eftermiddagen som inte ätit semlor till mellis kan man bli glad och ta tillfället i akt. Tillfället att följa Helmersons exempel om att säga ”Ja, just i dag fick bara flickorna semlor. Det är ett sätt att visa att kvinnor i hela världen varje dag utsätts för fruktansvärda orättvisor. De får sämre utbildning, om ens någon, de förhindras att jobba, de gifts bort mot sin vilja, de misshandlas av sina män och de mördas av sina släktingar för att de älskar fel person. Vad tror du att vi alla tillsammans kan göra åt den saken?” Är man en god förälder med förmågan att tänka själv så tar man det lilla förklarande samtalet med sin son. Saknar man tankeförmåga så blir man istället djupt kränkt, irriterad och kanske till och med rasande förbannad för att ens lilla son har behandlats ILLA och ORÄTTVIST. Särbehandlats, minsann!
.
Föräldrar har rasat. Bloggare och twittrare har gjort stor sak av det hela och är mer kränkta än de snoriga pojkungarna. Tillåt mig här att gapskratta, lite för högt och lite för länge. Den här reaktionen är aningen överdriven, på gränsen till absurd. För att låna Helmersons ord så "Om man på allvar tror att pojkarna tillfogats oläkbara själsliga sår av något så trivialt som att snuvas på en semla är det kanske också läge att rikta en skarpare blick mot situationen i klassrummet de 364 dagar som inte är kvinnodag".
.
Jag är så trött på det här, så förbannat trött. Flickorna på ett fritids på Gotland får en dag, en dag, en behandling som ger dem förmåner och något extra, och det blir debatt i riksmedia. Hur fan gick det till? De här flickorna fick en dag, en dag, av fördelar på fritids. Då blir det ramaskri, arga föräldragrupper och hetsk debatt om särbehandling. Då pratas det minsann om rättvisa! Men de andra 364 dagarna, när det är pojkarna som tar mest plats, låter mest och får mest uppmärksamhet, då är det tystare än i graven. När flickor och kvinnor ständigt förtrycks och får mindre förmåner, då är det inga debattartiklar eller twitter-regn över Sverige eller världen. Ge mig debatt i media varje dag, varenda jäkla dag, om orättvisa och särbehandlingpå grund av könstillhörighet så kan vi återkomma sen. Till dess: TIG!
.
Jag börjar bli rätt trött på män i allmänhet. Inte alla, det ska förtydligas, men jag börjar allvarligt talat få nog. Hela skoltiden tog killarna upp hela klassrummet med sitt brölande och skrikande, killar som ska ha hjälp av duktiga flickor i skolan så att dessa duktiga flickor inte får lärarens uppmärksamhet för att utveckla sig och sitt kunnande mot högre höjder. Jag är trött på killar som låter käften glappa och tar för mycket plats, på unga män som inte hör av sig när de ska och som inte kan klockan. Jag är fruktansvärt arg på män som slår sina fruar på lördagkvällen för att sedan tvinga sig till sex och på pappor som aldrig hämtar på dagis. Jag blir fördjävligt arg och ledsen på medelålders gubbar som kallar unga kvinnor för "praktikant" när de går på samma möten och som nästa gång inte ens minns att man var där. Jag är oerhört trött på att inte kunna gå hem från en vän om kvällen utan att han måste följa mig på vägen för att jag ska slippa vara rädd att bli våldtagen.
.
Det är härskartekniker! Mäns härskartekniker mot kvinnor. Det är osynliggörande att de här gubbstruttarna inte kommer ihåg att jag var på samma möte som dem även förra månaden och det är förlöjligande att kalla mig för "praktikant" på dessa möten bara för att jag inte är en medelålders vit man med dammig kavaj. Det börjar redan på dagis, på fritids, och det tar aldrig slut. Några flickor på ett fritids på Gotland får semlor på kvinnordagen och Sverige känner sig mer kränkta än snorungarna som inte fick någon semla. Det måste vara nog nu! Jag är ung tjej och jag vet att jag måste gå tre steg där jämnåriga killar bara behöver ta ett, jag är ung tjej och jag vet att jag alltid måste vara beredd på mäns härskartekniker, jag är ung tjej och redan både jävligt ledsen och arg på att det är såhär det är. Det måste vara nog!
Det rapporteras om en ny explosion i kärnkraftverket Fukushima i Japan idag. Nu är min fråga: hur tänkte man när man placerade flertalet kärnkraftverk vid den jordbävningskänsliga kusten, egentligen? Helt oförståerligt. Helt och fullt och totalt. Kärnkraftverk bör inte byggas alls egentligen, så är det med det, men om de nu envist måste finnas någonstans så bygg dem på säker mark! Kan omvärlden bara vara snälla och lära sig något av de senaste dagarnas situation i Japan? Kärnkaftsverk är känsliga saker, och farliga saker. Säkerhetsarbetet är säkert jättestort och jättebra och allt det där, men det kan alltid bli bättre. Svenska Dagbladet drar i dagens ledare den kloka slutsatsen med tanke på händelserna att "säkerhetsarbetet är en process, det går alltid att lära och förbättra". SvD:s ledarskribent konstaterar även att "under överskådlig tid behöver vi energi från kärnkraft". Det är ju en insikt som någon men det är inte varesig kul eller bra eller positivt. Vi måste ju jobba på att få det beroendet att minska, inte bara konstatera att så är fallet och så var det ingenting mer med det. Negativa människa.
Dagens Nyheter har släppt Japan och kärnkraften för dagen. De tar upp ett av mina personliga favoritämnen: "Klimatförändringarna fortsätter och världen måste göra mer för att kyla ned jordklotet". Fina ord, fina ord som måste bli mer än bara svarta ord på vitt papper. EU jobbade hårt på klimatpolitiken för några år sedan, det skrevs dokument och handlingsplaner utför ingen ände. När klimatmötet i Köpenhamn sedan inte gick sådär överväldigande bra så blev det tyst. Knäpptyst. Pinsamt tyst, näst intill. Men, man jobbar i tystnad. DN:s ledare skriver att "faktum är att unionen för närvarande försöker genomföra världens mest ambitiösa försök att minska utsläppen av växthusgaser". Förutom att ordet "försökt" borde bytas ut mot "arbete" för total tillfredsställelse så: Tack och bock och det var ta mig tusan på tiden! Det hela handlar om ett nytt system för utsläppsrätter och målen som man så fint skrev ner för några år sedan kanske nu äntligen är på väg att förvandlas till faktisk politik och handling.
Man har gjort en analys av det nuvarande läget och kommit fram till att det behövs omfattande investeringar i klimatsnåla bostäder och transportsystem. Den analysen var ju mycket nytänkande, och inga egentliga förslag om när det ska ske och hur det ska betalas finns, men ändå. Kanske tar EU ett första, mycket viktigt, steg i rätt riktning nu äntligen. I Sverige har BNP ökat med 50 procent sedan 1990 samtidigt som utsläppen har gått ned med 17 procent. Det är ju himla fint, förståss, men allting går så oerhört långsamt. EU måste lägga i någon form av extra växel om de ska kunna nå målen om att minska utsläppen med 20 procent fram till 2020 och med 80–95 procent fram till 2050. Det är en lång väg att vandra dit, men det är ett mål att nå! Det måste vi nämligen, ingenting annat är egentligen att prata om. Alls.
Det rapporteras om en ny explosion i kärnkraftverket Fukushima i Japan idag. Nu är min fråga: hur tänkte man när man placerade flertalet kärnkraftverk vid den jordbävningskänsliga kusten, egentligen? Helt oförståerligt. Helt och fullt och totalt. Kärnkraftverk bör inte byggas alls egentligen, så är det med det, men om de nu envist måste finnas någonstans så bygg dem på säker mark! Kan omvärlden bara vara snälla och lära sig något av de senaste dagarnas situation i Japan? Kärnkaftsverk är känsliga saker, och farliga saker. Säkerhetsarbetet är säkert jättestort och jättebra och allt det där, men det kan alltid bli bättre. Svenska Dagbladet drar i dagens ledare den kloka slutsatsen med tanke på händelserna att "säkerhetsarbetet är en process, det går alltid att lära och förbättra". SvD:s ledarskribent konstaterar även att "under överskådlig tid behöver vi energi från kärnkraft". Det är ju en insikt som någon men det är inte varesig kul eller bra eller positivt. Vi måste ju jobba på att få det beroendet att minska, inte bara konstatera att så är fallet och så var det ingenting mer med det. Negativa människa.
.
Dagens Nyheter har släppt Japan och kärnkraften för dagen. De tar upp ett av mina personliga favoritämnen: "Klimatförändringarna fortsätter och världen måste göra mer för att kyla ned jordklotet". Fina ord, fina ord som måste bli mer än bara svarta ord på vitt papper. EU jobbade hårt på klimatpolitiken för några år sedan, det skrevs dokument och handlingsplaner utför ingen ände. När klimatmötet i Köpenhamn sedan inte gick sådär överväldigande bra så blev det tyst. Knäpptyst. Pinsamt tyst, näst intill. Men, man jobbar i tystnad. DN:s ledare skriver att "faktum är att unionen för närvarande försöker genomföra världens mest ambitiösa försök att minska utsläppen av växthusgaser". Förutom att ordet "försökt" borde bytas ut mot "arbete" för total tillfredsställelse så: Tack och bock och det var ta mig tusan på tiden! Det hela handlar om ett nytt system för utsläppsrätter och målen som man så fint skrev ner för några år sedan kanske nu äntligen är på väg att förvandlas till faktisk politik och handling. Allting går himla långsamt dock, och EU måste lägga i någon form av extra växel om de ska kunna nå målen om att minska utsläppen med 20 procent fram till 2020 och med 80–95 procent fram till 2050.
.
Men vi pratar om Europa. Europa som har sina smutsiga fabriksproduktioner i tredje världen har mage att prata om sina problem med att nå utsläppsmålen. Det är nästan pinsamt.
Risk för ny explosion. För härdsmälta. För katastrof. Vad var det jag skrev igår? TA INTE SÅ LÄTT PÅ DET HÄR. Minsann, nu har de kommit på att kärnkraftsverk inte är att leka med. Duktigt. Flera hundra tusen människor är nu evakuerade och man tror att runt 160 personer har utsatts för radioaktiva ämnen då nivån nu överskrider tillåtna värden.
Ingen verkar veta någonting riktigt säkert, men man utesluter inte att härdsmälta redan nu kan ha inträffat i rektor 1 vid kärnkraftsverket Fukushima. Det verkar även vara mycket möjligt att så kommer ske även i reaktor 3 då dess nedkylningsfunktion krånglar. Härdsmälta är när den radioaktiva härden i en reaktor blir så upphettad av sin egen värme att den smälter. Ordet för det är: ka-ta-srof. Reaktor 1 exploderade redan under gårdagen, men nu är man rädd att även den tredje reaktorn ska smälla på grund av överhettning. Om denna reaktor exploderar kan konsekvenserna bli än värre då den inte bara drivs av uran, utan också plutonium. Som om det inte räckte, liksom….
Japan har många kärnkraftsverk för att slippa vara beroende av importerad olja. Och nu? Nu kommer landet få en saftig oljenota utöver jordbävningens övriga skador. Att satsa på kärnkraft slår tillbaka, det är bara att konstatera. Förr eller senare slår en satsning på kärnkraft tillbaka, och frågan är om det är värt priset?
Vårt moderna samhälle är ett sårbart samhälle. Så enkelt är det. Människan tror ibland att den är smartare än naturen och bygger då storslagna saker såsom kärnkraftsverk. Men naturen är den starkaste i kampen med människan, och därför måste vi, precis som DN:s ledare idag skriver, bygga så säkra samhällsstrukturer som möjligt för att möta naturen. Möta dels naturens krafter såsom jordbävningar som den här, och dels möta naturens behov genom att inte förstöra den med radioaktiva utsläpp.
12 mars och det är ett litet läckage av radioaktiva ämnen.
Jordbävning med tillhörande tsunami i Japan. Inte bra, verkligen inte bra. Och som om det inte räckte med förstörelse och dödfall att vara deppig över så måste jag bli rysligt upprörd över kärnkraftsverket Fukushima 1 som ligger i norra Japan.
Jag kan vara upprörd bara över dess existens, det ska erkännas, men idag kan vi lätt gå ett steg till. Det läcker, nämligen. Det må så vara att människan inte kan rå på naturens kraft. Naturkatastrofer sker ibland, och så är det liksom med det. Men katastrofer som människan ordat till själva, dem kan man bli aningen irriterad över. Och trött på. Efter jordskalvet utanför Japan så har nu en explosion skett på ett kärnkraftsverk i landet, och radioaktiva ämnen har läckt ut. Radioaktiva ämnen. Hör sen.
Japanska myndigheter går kallt ut och meddelar att trots att anläggningen inte fungerar som den ska så anser de inte att det finns någon risk för härdsmälta, och ”någon Tjernobyl är inte möjlig”. Nej men bra, det känns ju tryggt! Tjernobyl var ju inget mysigt litet äventyr, så det är ju jättebra om de känner sig säkra på att det inte blir en repris på det. Japan har ju lite annat att städa upp nu, så att säga. Det läcker dock radioaktiva ämnen från ett trasigt kärnkraftsverk, man har evakuerat ca 45.000 personer samtidigt som myndigheten säger att det är lugnt. Det låter ju verkligen trovärdigt. Naoto Sekimura, professor vid universitetet i Tokyo, meddelar att ”även i ett värsta scenario så skulle det innebära lite radioaktivt läckage och skador på utrustningen, men inte en explosion”. Lite radioaktivt läckage. HAHAHA. Men snälla lilla, ta inte så lätt på det här!
I övrigt har Tage Danielsson tänkt tankar om kärnkraftsolyckor. Det är ju inte så sannolikt att kärnkraftsolyckor händer så ofta, så det är ju inte sannolikt att det här faktiskt ÄR en kärnkraftsolycka. De händer ju så sällan så det borde ju inte vara så att det har hänt en nu, redan, eller??
Idag diskuterar en av SvD:s ledarskribenter Libyens ledare. MEN de skiljer sitt resonemang från gårdagens DN genom att stava hans namn Gaddafi, till skillnad mot DN:s Khaddafi. Oerhörd brytpunkt! I övrigt konstaterar de precis vad DN konstaterade igår: något måste göras NU och EU:s ledare ska samtala om saken.
I övrigt måste vi nog prata lite mer om Socialdemokraternas föreslagna partiledare Juholt. Det är nämligen vad man gör idag, man diskuterar den nyföreslagna ledningen inom Socialdemokraterna. Dalademokraten hävdar att många av sossarnas medlemar kände sig lättade efter att valberedningen kommit med sitt förslag - men inte lättade över att de valt Juholt, utan att de valt någon alls. För det är ju precis så det känns: valberedningen har inte valt den bästa, de har valt den minst dåliga. Väldigt tragiskt, och inte vidare upplyftande för partiet. Dalademokraten försöker dock hålla skenet uppe och hävdar att det är fint för partiet med en ny medleålders vit man. Ingen har ju hört talas om just den här medelålders, vita mannen förut i speciellt stor utsträckning. Och det är ju bra! Eller? Vet någon egentligen vad Juholt svarar om jag säger skatter? Invandring? Välfärd? Vård och omsorg? Skola? Landets ekonomi? Vet någon egentligen någonting alls om gubben?
Kanske är partiet och valberedningen inne på tanken om att allting ska återgå till hur det en gång var under Socialdemokraternas glansdagar när de medelålders männen avlöste varandra som partiledare? Om man därmed väljer en man som, åtminstonde till utsidan, liknar dem så kanske allting blir som då? Naivt, men har man inget direkt annat att gå på så är det är ett halmstrå att hålla i sig hårt i. Det kan även vara som SvD idag tänker, att han är motsatsen till Mona Sahlin och därmed ett val gott som något. Hon var ungdomlig, slarvig och på språng framåt medan han framstår som trygg, bevarande och aningen grå. Hon flörtade med företagen, han charmar facket. Dock tror jag inte det räcker med en motsats till Sahlin, eller någon som liknar dem som ledde partiet under glansdagarana. Tyvärr alltså, få saker är så enkla här i världen. Socialdemokraterna har en bra bit att vandra de kommande åren fram till nästa val, och jag hoppas att Juholt har införskaffat ett par bra gympaskor och har tränat upp konditionen. För de kommer få gå i uppförsbacke. Alternativt, springa i uppförsbacke.
Jag hoppas förståss att jag har fel. Jag hoppas att Juholt blir den frälsare som Socialdemokraterna behöver för att ta sig framåt och uppåt igen. Innerligt hoppas jag det. Men jag är tveksam. Mycket tveksam. Tyvärr.
Idag diskuterar en av SvD:s ledarskribenter Libyens ledare. MEN de skiljer sitt resonemang från gårdagens DN genom att stava hans namn Gaddafi, till skillnad mot DN:s Khaddafi. Oerhörd brytpunkt! I övrigt konstaterar de precis vad DN konstaterade igår: något måste göras NU och EU:s ledare ska samtala om saken.
.
I övrigt måste vi nog prata lite mer om Socialdemokraternas föreslagna partiledare Juholt. Det är nämligen vad man gör idag, man diskuterar den nyföreslagna ledningen inom Socialdemokraterna. Dalademokraten hävdar att många av sossarnas medlemar kände sig lättade efter att valberedningen kommit med sitt förslag - men inte lättade över att de valt Juholt, utan att de valt någon alls. För det är ju precis så det känns: valberedningen har inte valt den bästa, de har valt den minst dåliga. Väldigt tragiskt, och inte vidare upplyftande för partiet. Dalademokraten försöker dock hålla skenet uppe och hävdar att det är fint för partiet med en ny medleålders vit man. Ingen har ju hört talas om just den här medelålders, vita mannen förut i speciellt stor utsträckning. Och det är ju bra! Eller? Vet någon egentligen vad Juholt svarar om jag säger skatter? Invandring? Välfärd? Vård och omsorg? Skola? Landets ekonomi? Vet någon egentligen någonting alls om gubben?
.
Kanske är partiet och valberedningen inne på tanken om att allting ska återgå till hur det en gång var under Socialdemokraternas glansdagar när de medelålders männen avlöste varandra som partiledare? Om man därmed väljer en man som, åtminstonde till utsidan, liknar dem så kanske allting blir som då? Naivt, men har man inget direkt annat att gå på så är det är ett halmstrå att hålla i sig hårt i. Det kan även vara som SvD idag tänker, att han är motsatsen till Mona Sahlin och därmed ett val gott som något. Hon var ungdomlig, slarvig och på språng framåt medan han framstår som trygg, bevarande och aningen grå. Hon flörtade med företagen, han charmar facket. Dock tror jag inte det räcker med en motsats till Sahlin, eller någon som liknar dem som ledde partiet under glansdagarana. Tyvärr alltså, få saker är så enkla här i världen. Socialdemokraterna har en bra bit att vandra de kommande åren fram till nästa val, och jag hoppas att Juholt har införskaffat ett par bra gympaskor och har tränat upp konditionen. För de kommer få gå i uppförsbacke. Alternativt, springa i uppförsbacke.
.
Jag hoppas förståss att jag har fel. Jag hoppas att Juholt blir den frälsare som Socialdemokraterna behöver för att ta sig framåt och uppåt igen. Innerligt hoppas jag det. Men jag är tveksam. Mycket tveksam. Tyvärr.
Khadaffi. Han håller sig kvar vid makten i Libyen med både näbbar och klor. Bokstavligen. Han verkar faktiskt inte ens ha nuddat vid tanken på att bege sig långt, långt bort innan det är för sent.
I Libyen råder numer både militär kaos och humanitär kris. Vad som egentligen händer i landet är aningen oklart eftersom informationen är knapp och sporadisk. Klart är i vilket fall att striden står mellan Khaddafis vapen och motståndets entusiasm och vilja. FN har uttalat sitt motstånd mot det hela, surprise surprise, men det gav ju inte direkt någon vidare utdelning på Khadaffi himself. Vilket jag kunde ha berättat i förväg, om någon frågat. Nu är frågan om FN och co ska utfärda en flygförbudszon över Libyen. Det skulle å ena sidan hindra bombattacker och transporter i luftrummet, men å andra sidan kräver det stora infrastrukturella resurser. Dessutom verkar det bara vara jätten USA som kan ordna det hela i sällskap med Nato, och vi vet ju hur det går när USA ska göra sina små insatser i muslimska länder. Sådär. Å den tredje sidan så är ett genomdrivande av en flygförbudszon i princip en krigshandling. Det får politiska och ekonomiska konsekvenser utan att det leder till ett avgörande i inbördeskriget.
Det är nog som DN:s ledarskribent idag konstaterar, och som vi alla kan räkna ut: det bästa är om libyerna själva störtar Khaddafi. Sen är frågan: vad händer om folket inte rår på herr diktator? De höga hönsen i Nato och EU håller möten de kommande dagarna och ska försöka slå sina kloka huvuden ihop och göra upp en plan för hur Libyen på bästa sätt får stöd från omvärlden. De behöver stöd, och ska ju såklart så få, och all press som kan sättas på Khaddafi och hand mannar måste upprättas! Det här har pågått väldigt länge för länge, och snart måste det komma till någon form av klimax. Väldigt snart.
Socialdemokraternas valberedning har gjort det. Utsett sin kandidat till partiordförande. Mr Håkan Juholt. Till partisekreterar föreslås Carin Jämtin.
Juholt säger i dagens presskonferens att "Vi tror att det kalla, hårda klimat som lagt sig över landet de senaste åren behöver värme och solidaritet" och jotack, kan hända. Han kommenterar vidare att "Jag tror inte att någon som dörmt om det här skulle vara lämplig på posten" och det låter ju mycket ödmjukt och demokratiskt.
Valberedningen själva meddelar att "Det har inte varit en lätt process att komma fram till ett beslut när det finns så många goda kandidater". Många goda kandidater hit, och många goda kandidater dit. Man kan ju alltid tala sig till måttor, och vad skulle de säga? Att de valde den minst dåliga? Tveksamt.
Så, nu går Socialdemokraterna mot ett ledarskap med vit medelålders man. Återigen. Och denna medålders man pratar om partiets utveckling och framåtanda. Mycket nyskapande. Grattis.
Dagens konstaterande: sossarna har det aningen arbetsamt för tillfället. Milt uttryckt. Och mest arbetsamt av alla har den socialdemokratiska valberedningen det. Stackars, stackars sossarna. Helt enkelt.
Dagens Nyheter har idag konstaterat faktum: socialdemokraternas valberedning har det jobbigt och går rakt mot ett solklart misslyckande. Att utse en partiledarkandidat som valberedningens förslag till extrakongressen i slutet av mars är att utse en kandidat som ingen vill utse. Hugg i sten eller låt bli att utse en kandidat! Partiets medlemmar verkar inte dra sig för att höja sin stämma, så varför inte helt enkelt låta dem utse sin partiledare utan valberedningens inblandning? Tål att tänkas på, kära socialdemokrater.
Om någon, säg förslagsvis….ehm…Margot Wallström (!) sagt de två bokstäverna som bildar ett jakande svar när hon tillfrågades om partiledarposten hade valberedningen haft en vår som kan liknad vid valfri lugn semester. Men nu har hon avsagt sig detta, vilket för hennes egen skull säkert innebär mycket mer lugn och ro, så vilka har vi då kvar att sålla bland?
Thomas Östros och Sven-Erik Österberg hade minst sagt sina små fingrar med i spelet som ledde fram till valnederlaget. Minuspoäng för det.
Överraskningsmomenten i Lena Sommerstad och Leif Pagrotsky är osäkra kort i leken och ses inte som ”politiker” i den mening som krävs för posten.
SSU:s tidigare ordförande Mikael Damberg är en lättviktare som anses vara för ”höger”, men å andra sidan kanske ett generationsskifte och lite nytt blod vore att föredra?
Socialdemokraternas valberedning har problem. Stora sådana. Det bästa vore nog, precis som DN skriver, att erkänna sina problem. Högt, klart och tydligt: man har inte hittat en tillräcklig kandidat och nu är det upp till kongressen att göra som de vill. Välj som ni vill! (Då slipper denna stackars valberedning dessutom höra tjatet och gnatet i efterhand när det ändå går åt pipsvängen om något halvår eller två…)
(Det roligaste i kråksången är att på socialdemokraternas hemsida står som följer: ”Det har varit ett fantastiskt gensvar från hela partiet för att ta fram kriterier för vår nya partiledare. Flera hundra sidor av synpunkter från flera tusen medlemmar/…./ Valberedningen har nu fått ett utmärkt avstamp för det fortsatta arbetet. Vårt jobb att hitta rätt person blir så mycket enklare när vi har en väl genomarbetad bild av vad vi söker.” Tillåt mig gapskratta. Lite för högt, och lite för länge.)
