29 februari och insemineringar.
Svar: för att de sätter sig emot allt som inte är konservativt och tråkigt och innuti den berömda boxen. Enkelt.
Göran Hägglund skriver idag i SvD att "vi kristdemokrater kommer aldrig att medverka till att avskaffa barns rätt till sina egna föräldrar". Och jag vet inte om jag glömt att sätta i mina linser idag och därmed inte ser vad det står, men ursäkta? Hur många av har "rätt" till sina föräldrar? Jag kan räkna upp flertalet av mina vänner som har frånvarande föräldrar, framst fäder, som de knappt ser röken av. Är det bättre att "ha" två föräldrar men att den ena, eller båda, är totalt puts väck? Känslan av att den ena av ens föräldrar försvinner och inte bryr sig nämnsvärt om en är antagligen inte att leka med. Att då vara frukten av en insemination gör antagligen att man är ett väldigt älskat och efterlängtat barn, och har då en mamma som säkerligen kommer vara mer närvarande än många andra som blivit föräldrar på "naturlig" väg.
M, FP och C menar att "vi är övertygade om att människors lämplighet som förälder inte avgörs av huruvida man lever i en parrelation eller inte" och sällan har väl tre alliansparter sagt något som klokt som detta.
Övriga partier är givetvis för. Givetvis.
18 februari och sterilisering?
Så var det ju den här debatten om steriliseringens vara eller icke vara vid könskorrigering. En debatt som jag knappt kan förstå varför den existerar, eftersom det för mig bara finns ett givet svar: ingen sterilisering. Givetvis får människor tycka som de vill, helt klart, men i den här frågan kan jag inte riktigt se vad motståndet ser även om jag anstränger mig en rasande massa.
Idag skriver Kristdemokraternas toppnamn, Göran Hägglund, Maria Larsson och David Lega, i DN om sitt partis inställning till det hela, och varför det tagit sån tid för dem att bestämma sig i frågan:
”Alla är lika mycket värda. Från Kristdemokraternas sida har vi varit tydliga med att frågan om sterilisering vid könsbyte – liksom andra frågor som rör barn – kräver noggrann eftertanke och analys. Många transsexuella möts med hat och rädsla, vilket strider mot principen om alla människors lika värde – ledstjärnan för kristen idétradition och därmed för kristdemokraterna. Därför är det vår uppfattning att kraven på sterilisering vid könsbyte bör avskaffas”.
Men hurra! Jag skulle förstås inte kalla det för ”könsbyte”, utan för ”könskorrigering” men jag antar att man inte kan begära allt för mycket. Man får vara nöjd så. Just nu, i alla fall. Det där med ”noggrann eftertanke och analys” ser jag inte heller riktigt vart det kommer in, för eftertanken och analysen måste ligga hos personen som vill göra den här behandlingen. Inte hos Kristdemokraterna. Det kan jag inte riktigt se hur det skulle gå till. Men nåja, Kådisarna har tänkt och analyserat och, vad det verkar, något motvilligt kommit fram till det enda rätta. Inga steriliseringkrav.
Enligt den nuvarande lagen måste en person som vill genomföra en könskorrigerande behandling vara 18 år, ogift, svensk medborgare och steriliserad. Hej och hå. Det enda här som är rimligt är 18års gränsen. Varför i hela världen skulle man behöva vara ogift? Det finns ju faktiskt inga som helst belägg för det. Radera det kravet. Och svensk medborgare? Nej nej nej, medborgarskapet kan ju omöjligt få spela in i en människas hälsa, och därmed inte i en könskorrigering. Radera det kravet. Och sterilisering? Varför? Jag förstår ärligt talat inte alls det här. För att eventuellt kommande barn ska bli förvirrade? Nej, troligen inte. För att eventuellt redan existerande barn ska bli förvirrade? Nej, troligen inte. För att för att? Ja, troligen. Därför: radera det kravet.
Kristdemokraterna erkänner villigt i sin debattartikel att de också anser att kravet på medborgarskap och att personen ska vara ogift bör tas bort. Men de erkänner också att kravet på sterilisering har varit en rysligt svår nöt att knäcka…
KD skriver att ”Nu är förvisso inte sterilisering i detta fall påtvingat, utan en konsekvens av en frivillig behandling”. Men HALLÅ, om jag får be…! Det är en frivillig behandling på så vis att personen själv tar beslutet, men det är en behandling de vill gå igenom för att må bra! Definitionen av ”frivillig” bör diskuteras här en aning. En människa som vill genomgå en könskorrigerande behandling gör det givetvis inte för att det är ”kul” eller ”spännande”, utan efter många funderingar, våndor och stora beslut om att det är vad som måste ske för att de ska kunna leva ett liv som de är bekväma i. Så, frivilligt i den bemärkelsen att det är deras val, men inte frivilligt i bemärkelsen att de kunde hoppat över det och levt vidare som om ingenting hade hänt.
KD skriver vidare att ”men med tanke på att dessa personer upplever sig vara i stort behov av denna behandling för att hantera sin tillvaro så kan graden av frivillighet vad gäller steriliseringen diskuteras”. Diskuteras och diskuteras, kravet bör tas bort. Människor som genomgår en könskorrigerande behandling gör det för att må bra, och därmed kan jag inte se några hinder för att de ska kunna fortsätta att bli föräldrar. En människa som mår bra, och som är trygg i sig själv, är en bra förälder. En människa som mår bra efter en könskorrigerande behandling är en bra förälder, och säkerligen i många fall en bättre förälder än en människa utan könskorrigerande behandling som mår dåligt. En människa som mår bra är en bra förälder, oavsett kön, bakgrund, sexuell läggning eller någonting annat!
Heja KD för att ni tagit ert förnuft till fånga, men skämmes för att det tagit sådan tid.
DN: http://www.dn.se/debatt/dags-att-avskaffa-kravet-pa-sterilisering-vid-konsbyte
11 februari och det här med pensionsåldern.
Det hela är ett förslag, jag är väl medveten om det, och att det ska finnas möjligheter osv, men ändå. Hur tänkte vi egentligen? Jobba till 75? Jag menar, hur skulle det hela gå till? Möjligheter att byta jobb mitt i livet, möjlighet till omskolning och bla bla gäsp.
Att jobb till 75 ser jag inte som ett alternativ alls, ärligt talat. Jag vill jobba, det är verkligen inte det som det hela handlar om, men jag vill också veta att jag kan ha möjlighet att få några pigga, raska år efter mitt arbetsliv också. Herr Statsminister jobbar säkerligen rysligt hårt, men han har ett kontorsjobb med diverse assistenter i Stockholms innestad och säkerligen en mycket god inkomst. Han har det, så att säga, rätt fint och sitt på det torra. Efter avslutad statsminister-karriär finns möjligheter till diverse andra jobb som han har god kompetens för. Han kan säkerligen jobba till 75 utan att, bokstavligt talat, slita ihjäl sig om det är hans vilja och önskan. Och må då så vara. Men så har vi ju Lena 50, som jobbar inom vården och har fyra barn hemma. Hon som sliter sönder sig både psykiskt och fysiskt för att få livspusslet, jobbet och ekonomin att gå ihop. Hon kommer orka jobba kvar på sitt nuvarande jobb tills hon är strax efter 60, men inte en dag längre. Ska hon då byta jobb? Joho, jaha. Till vad? Hon har gymnasieutbildning, men inte mer än så. Ska hon söka ett nytt jobb då? Som vaddå, som jag får fråga? Ska hon skola om sig på en minst treårig utbildning på universitetet? Till vaddå, om jag får fråga? Och hur ska hon klara den utbildningen ekonomiskt? Ta ännu ett lån och få ännu sämre ekonomi? Låter inte rimligt i mina öron. Och vi har Lennart, snart 60, som slitit i skogen hela sitt liv och nu har en kropp som gör mer ont än gott i hans vardag. Vad ska han ägna sig åt när han nu snart inte orkar gå i skogen längre? Bli kontorsråtta när det enda han kan är att avverka skog? Rimmar ganska illa. Vore det inte bättre för Lena och Lennart att få gå i pension och ha några fina, lugna år medan de fortfarande är relativt pigga och klara?
Jag undrar: vore det inte istället en mycket god idé att sänka den omtalade pensionsåldern?
Jag menar, vi har en stor arbetslöshet och en massa människors som skulle må rysligt bra av att sluta jobba lite tidigare och en rasande massa folk som skulle må bra av att få ett jobb. Låt då för tusan dem som vill gå i pension och frigör lite jobb för oss unga som inget hellre vill än att jobba. Mycket enkel ekvation.
Reinfeldt menar att det ska vara, som han uttrycker det, frivilligt att jobba till 75. Frågan är dock då, vad händer med dem som inte vill jobba så länge? Om man väljer att sluta vid 63, får man då en drastiskt mindre pension? Eller hur var det med den lilla detaljen?
Jag undrar: har du tänkt igenom det här ordentligt Fredrik? Om ja: ge mig då en noggran förklaring. Om nej: ta dig en funderare.
Punkt slut.
7 februari och vem lånar till vad?
Annie Lööf kommer med den smått fantastiska idé och önskningen att folk ska spara mer. Strålande idé. Hon vill, som Svenska dagbladet uttrycker det, "driva politik som främjar sparande framför lånande". Fin tanke, mycket realistisk och enkel och rak. Visst ska vi försöka leva så vi kan spara ihop till det vi vill göra, och inte låna för det hela. Det vore ju toppen. Men, för det finns ett "men" även här, hur? Jag studerar och hade fått bo i tält och leva på nudlar om jag inte kunnat ta studielån. Jag planerar att flytta till Stockholm inom kort för att jobba, och eftersom jag omöjligt kommer kunna få en lägenhet genom hyreskontrakt, och inte vill bo i tält, så kommer jag få köpa en lägenhet med hjälp av ett lån. Ska man spara till allt man vill göra får man spara sig till fördärvelse. Sen finns ju det delikata problemet med att spara om man inte har något jobb, det är lite problematiskt, om man sedan måste flytta för att få jobb så måste man kanske ta ett lån för bostad där jobbet finns...eller? Viss förenklingt av sparande-politiken behövs, eventuellt.
Spara är bra, jag tycker man ska spara så långt man kan. Lån för nöjen i form av resor osv känns inte riktigt rätt och riktigt, det skriver jag helt klart under på, men att enbart leva på sparandet ger ett väldigt begränsat liv och val för många. Jag är 22 idag, ska mina barn slippa ta studielån och lån för en lägenhet får jag spara en ryslig massa, och helst med början igår! Det är nästan fräckt att säga att man vill att folk ska spara mer, för alla kan kanske inte spara! Kan hända vartenda öre av lönen går åt till livets yttersta nödvändigheter varje månad, och då är sparandet långt borta. Men Annie, om du lyckas driva en politik som på något vis "främjar" sparandet på något vis, då ska jag lyssna noga när du presenterar den politiken.
1 februari och vardagen har börjat.
I övrigt då? Jo, ganska bra tack. Vardag, som sagt.
Göran Hägglund är omvald som Kristdemokraternas partiledare. Ingen är väl särskilt förvånad, men många kan ha missat det hela för speciellt mycket media får det lilla partiet inte. Synd för dem.
Man har, återigen, krismöte i Bryssel. Hur det går? Tjaa, ingen vet..?
Svd: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/klasskampen-uppskjuten-pa-obestamd-tid_6813339.svd
