4 december 2009
Förändringen av sjukförsäkringen i Sverige har fått mycket kritik den senaste tiden. Regeringen vill ändra systemet men har trasslat in sig själva i sina egna ord. Precis som Dagens Nyheter skriver idag så tänker regeringen rätt, men det har blivit lite fel längs vägen. Detaljer, you know.
Enligt TCOs (Tjänstemännens Centralorganisation) pressmeddelande igår så kommer ”16 000 personer utförsäkras vid nyår och totalt 54 000 personer under hela 2010 utförsäkras från förlängd sjukpeng och tillfällig sjukersättning (tidigare förtidspension)”. Regeringen vill att vi ska jobba, helt enkelt. Sedan slutet av 1990-talet har sjukfrånvaron fördubblats och tills nyligen har det inte stört någon, men nu har de kommit på nya tankar - regeringsfolket.
Under en himla massa år har människor kunnat jobba halvtid, eller liknande, och bedrivit den andra halvan av arbetstiden med sjukskrivning eller förtidspension (läs: kratta löv i trädgården, samla frimärken eller prata med pelargonierna). Dagens Nyheter skriver i sin ledare idag ”Att Försäkringskassan aldrig ifrågasatte ett sjukintyg, och att nästan varje läkare följde patientens önskemål snarare än sin egen medicinska bedömning. Skälen för sjukskrivning var ofta diffusa, det var inte sågverksarbetare som sågat av sig en arm, människor som fått stroke eller cancer. De två stora diagnosgrupperna var, och är alltjämt, psykisk skörhet samt värkproblematik.” Och det här får mig lite kall om fötterna. Kan man alltså, med andra ord, traska till sin läkare och hävda att man känner sig aningen psykiskt krasslig och eventuellt har lite värk i lilltån och önska sig en halvtidssjukskrivning? Och än värre, säger han då ja utan att ha tittat på min tå? Och spelar värk i min tå någon roll om jag har ett stillasittande kontorsjobb? Come on people, har vi inte ett mastodont-arv från en avlägsen släkting i Amerika på banken så får vi jobba. Så enkelt är det.
Eller kanske inte riktigt så enkelt föresten. Man kan ju faktiskt bli dödssjuk. Super-duper-jätte-krasslig. Då ska man inte jobba. Då ska man vila sig, käka geléhallon och försöka minnas hur man andas. I Dagens Nyheter kan vi läsa att onkologen Anna von Wachenfeld inte tycker att man ska behöva kriga med Försäkringskassan i livets slutskede. Och det är bara att hålla med. Är man dödssjuk bör man kunna få ägna sin tid åt annat än att jobba, och är man obotligt sjuk och kan räkna sina kvarvarande dagar bör man heller inte vara tvingad att spendera sin tid på arbetsförmedlingen för att söka jobb som man ändå inte kommer få, eller orka med.
Jag tycker det är bra att systemet för sjukförsäkringen och utdelningen av sjukpeng stramas upp en aning. Får man ont i sin lilltå kanske man inte kan fortsätta sitt jobb som fotbollstränare, men man kan säkerligen ägna sin tid åt att läsa tidningen för gammlisar eller placera sig i en kontorsstol.
Dala Demokraten tycker idag att TCO och LO ska gå samman och strejka för det nya förslaget. Kanske är det så att systemet är för hårt draget, men det behövs en förändring. Jag menar inte att människor som inte orkar eller kan jobba ska göra det, jag menar att människor som kan jobba bör göra det om de inte kan försörja sig på annat sätt. Jobb = pengar, inte jobb = statens pengar. Kan man jobba kan man försörja sig, då bör man göra det. Men precis som Dagens Nyheter skriver, ”det måste finnas en flexibilitet i systemet”.
DN: http://www.dn.se/opinion/huvudledare/ratt-tankt-kan-bli-fel-1.1007454
DD: http://dalademokraten.se/sida/id/98279/
SvD: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3888039.svd
