Idag ska vi prata om när, och hur, det är okej att vara sjukskriven. Dagens Nyheter har idag tagit upp frågan och menar att en renodling av sjukdomsbegreppet kommer göra Sverige bättre. Och jag tror dem.

De senaste åren har sjukskrivningarna ökat kraftigt och precis som Dagens Nyheter skriver så tror även jag att det beror på ändrade arbetslöshetssiffror och ett arbetsliv som kräver allt mer men framför allt på attitydproblem. Jag tänker rätt och slätt generalisera och säga att de flesta människor letar efter saker som gör att de har någonting att klaga på. Allt ifrån en sticka i fingret till att katten har en förmåga att smyga in sina döda fångster genom tvättstugedörren till livskriser i parti och minut. Jag menar inte att sjukskrivningen ökat på grund av att människor letar efter stickor i fingret, utan att vi helt enkelt känner efter mer. Media överöser oss med självhjälpskurser, ”så botar du ditt örsprång”-reportage och ”fråga doktorn” på bästa sändningstid. Har man inte problem, kan man alltid hitta dem, eller hitta på dem, efter lite letande. Problem som hör till vardagslivet, och som de allra flesta människor både går igenom och tar sig helskinnade ur, såsom separationer, ändrade levnadsförhållanden och kriser är inte skäl till sjukskrivning om de inte påverkar den psykiska hälsan så pass att man är oförmögen att sköta sitt jobb i hjälpligt tempo.

”Att förlora en livskamrat – eller ännu värre – ett barn är en tragedi utan motstycke. Men att det hör till livets mest smärtsamma händelser innebär inte att det bör definieras som sjukdom”. Sanningens ord ifrån Dagens Nyheters håll. Sorg är inte en sjukdom i sig, även om psykiska, och i vissa fall säkert även fysiska, symptom kan uppkomma som följd av stor sorg. Den nya statliga utredningen vill att de som förlorat ett barn eller en partner under 10 dagar efteråt ska kunna få en närståendepenning men att man därefter bör övergå till att vara ledig om man inte vill återgå till jobbet. Jag kan förstå tanken, att sorgen inte ska leda till handlingsförlamande på grund av att man kan stanna hemma utan pengabortfall. Jag anser att Dagens Nyheters ledare har fångat tanken på ett gott sätt idag: ”Självfallet har man inte sörjt färdigt efter tio dagar. Men därutöver finns ledighet att ta ut genom många anställningsavtal. Vidare kan man fundera över i vilken mån sorgen blir lättare eller svårare att bära om man helt slutar gå till jobbet. Vissa mödrar som förlorat ett barn är fortfarande sjukskrivna flera år efter förlusten. Frågan är om det gjort sorgen svårare eller lättare att uthärda”.

Detta är givetvis personligt, men att fastna i sängen och famla runt i blindo är ingenting som gör livet lättare att ta sig igenom. Att orka infinna sig på jobbet, om så bara för ett par timmar, tror jag är nyttigt i längden. Men vem är jag att uttala mig egentligen? Jag har både min familj, mina vänner och en väldigt fin gosse att krama inom räckhåll.

Dagens Nyheter: http://www.dn.se/opinion/huvudledare/en-friskare-forsakring-1.989763