Hanne Kjöller skriver i dagens DN debatt om att slå tillbaka. Och att det kanske inte är ett så dåligt val, trots allt…

”Barn, och kanske i viss mån även vuxna, som mobbar eller slår gör det för att det egentligen är synd om dem. Sådana ska man krama och prata med.” Det är en åsikt som jag tror är ganska vedertagen och väldigt, väldigt skev och fel. Vi kan förstå och förklara att våld är fel och att de här människorna antagligen slår beror på bakomliggande faktorer, men det är inte det samma som att vi ska förlåta. Vi kan inte se förövaren, dvs den som slår, som ett offer. Att se förövaren som ett offer är enkelt, vi slipper känslan av skuld och påförande av skuld, men det är inte okej. Alla måste ansvara för sina handlingar! Att en person, exempelvis, haft det svårt hemma gör det inte okej att slå. Mycket enkelt. Alla ansvarar för sina handlingar, och alla har valet att låta bli att slå.

Man ursäktar allt för ofta ett sånt här beteende och tycker synd om förövaren. Men frågan är om det verkligen är ett gott bemötande? Nej, att ömka den här individen är att svika honom. Att ta ifrån en människa ansvaret för sina handlingar är att nedvärdera honom, men att klandra en människa för ett felaktigt beteende är att betrakta honom som en människa med förmågan att ta ansvar. Lika fel som det är att slå, lika fel är det att inte förklara och markera att det är fel, och lika viktigt är det att förstå bakgrunden till beteendet och hjälpa individen förändra det.

Frågan som Kjöller ställer sig är dock om det inte är så att vi egentligen borde slå tillbaka lite oftare. Hon tror att våld visst löser vissa problem och ”att våld aldrig skulle lösa någonting är helt enkelt inte sant”. Hon menar att ”två kriterier måste finnas för att någon ska kunna mobba, slå eller förtrycka andra. Dels viljan att göra det, dels en maktobalans som möjliggör det. I just den delen är det inget som skiljer den mobbande skolpojken/…/ från, låt säga, Muammar Khaddafi. Men Khaddafi är det ingen som säger att man ska krama eller tala till rätta”. Den tanken ses som skrattretande, här är det principen om att ”ont ska med ont förgöras” som gäller. Men hur gör vi i skolan då? Där många unga genomlider ”lågstadiet som slagpåsar, krockkuddar eller bänkkamrater till trakasserande och/eller våldsamma pojkar som det på något sätt är så synd om att man inte kan kräva något av dem”. Ska vi krama de här bråkstökiga pojkarna då, för att det är synd om dem?! Nej, så tusan heller att vi varesig ska tycka synd om dem för att de slår eller förlåta dem för det. Det får liksom vara slut på det eviga förlåtandet. Vi kan försöka förstå och hjälpa dem om de har problem, men vi måste sluta förlåta.

Jag anser inte att slå tillbaka är en lösning, men jag anser att vi måste sluta förlåta utan eftertanke! Alla ansvarar för sina handlingar, alla har ett val, och vi kan inte förlåta felaktiga beteenden hur som helst. Vi bör försöka förklara och förstå, men vi måste sluta förlåta!

DN: http://www.dn.se/ledare/signerat/slass-for-livet