Varför blir jag inte förvånad när det nu är KD som sätter sig emot att insemination av singerkvinnor ska bli tillåtet?
Svar: för att de sätter sig emot allt som inte är konservativt och tråkigt och innuti den berömda boxen. Enkelt.

Göran Hägglund skriver idag i SvD att "vi kristdemokrater kommer aldrig att medverka till att avskaffa barns rätt till sina egna föräldrar". Och jag vet inte om jag glömt att sätta i mina linser idag och därmed inte ser vad det står, men ursäkta? Hur många av har "rätt" till sina föräldrar? Jag kan räkna upp flertalet av mina vänner som har frånvarande föräldrar, framst fäder, som de knappt ser röken av. Är det bättre att "ha" två föräldrar men att den ena, eller båda, är totalt puts väck? Känslan av att den ena av ens föräldrar försvinner och inte bryr sig nämnsvärt om en är antagligen inte att leka med. Att då vara frukten av en insemination gör antagligen att man är ett väldigt älskat och efterlängtat barn, och har då en mamma som säkerligen kommer vara mer närvarande än många andra som blivit föräldrar på "naturlig" väg.

M, FP och C menar att "vi är övertygade om att människors lämplighet som förälder inte avgörs av huruvida man lever i en parrelation eller inte" och sällan har väl tre alliansparter sagt något som klokt som detta.